ETT HEJ
Jag lever. Denna blogg gör det inte. Hatar det för vill läsa om det sen men jag ORKAR INTE.
Jag fucking älskar livet. Mår så himla bra. Älskar London, alla människor, staden, allt. Får ångest av tanken på att flytta hem igen. Känner mig så himla fri, harmonisk, lugn. Som att jag hittat hem. Åtminstone hittat rätt. Och jag minns inte när jag kände så senast, om jag någonsin känt så.
Jag vet inte riktigt vad som hänt senaste tiden eller om det ens hänt någonting speciellt men det var alldeles för många pusselbitar i mitt liv som var på fel plats och nu känns det bara som att allt har lagt sig till rätta. Jag trivs riktigt bra på jobbet (förutom alla kunder jag vill skjuta när de kommer och klagar på reapriser och ATT DET MINSANN STOD 19.99 OCH DE INTE TÄNKER BETALA 22.99), människorna jag får jobba med är underbara och för någon helg sedan hade vi leaving party (de älskar att festa när någon ska åka hem) för en jättegullig tjej, Estel, och nästan alla cashiers var samlade. Gör lite ont i hjärtat när jag tänker på att aldrig mer få träffa dem.
Mina föräldrar har vart här och det blev som en liten minisemester. Har aldrig ätit så mycket god mat på så kort tid som då, italienskt, grekiskt och mer italienskt. Jobbigt att säga hejdå men den 22 juli åker jag hem på semester en vecka vilket ska bli underbart. Dör av tanken på grillat, en ordentligt dusch och Skåne över huvud taget.
Förra veckan gick vi på After work vid 5 tiden, satt på en pub vid Carnaby Street och drack Pimms och pratade om livet. Anna och Amanda var här eftersom London var deras sista stopp på tågluffen och vi passade på att bli fulla och gå från en bar till en annan. Till slut hamnade vi på gaybar i Soho och jag lämnade ut mitt telefonnummer (why god, why) till en brasiliansk (dock straight) bartender och har väl mer eller mindre fått en stalker. Dör. Så jävla dryg, slutar aldrig smsa. Vårt sista stopp blev en jättemysig/skön bar som låg bredvid och när DJn spelat klart den sista låten vandrade vi hemåt och jag hade en jävligt viktigt papperslapp i fickan.
I måndags var vi på dagsutflykt, åkte till Oxford som var det mysigaste stället jag vart på. Vi vandrade bland gamla byggnader och kyrkor och bibliotek medans vi brände oss i för stark sol. På tal om det har vädret de senaste dagarna vart SÅ jävla SKÖNT. Vi betalade fem pund för att gå in och kika i en av skolorna, kändes som man gick rakt in i 1800-talet. Shoppade lite. På kvällen var jag på spansk nattklubb och låg i en sydafrikansk famn och kollade på film innan jag somnade. Fin måndag.
Ju mer jag tänker på det, ju fler jag pratar med där hemma känner jag bara: jag vill inte hem. Får panik, ångest och ont i magen. Vill inte lämna detta liv som jag ändå skapat här. Alla människor. Jag skulle mer än gärna flytta mina tjejer och min familj hit men resten klarar jag mig gott utan.
Vad mer? En hel jävla massa mer. Men det får räcka. Imorgon börjar min jobba-6-dagar-i-sträck period och jag kommer vilja dö så vi hörs väl när vi hörs. Typ när jag kommit hem. Typ aldrig. Skoja. Puss.