Och be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde

Jag har en mängd saker jag vill skriva om i den här bloggen. Bloggen som jag haft sen jag var 14-15 och där man mer eller mindre kan läsa om hela mitt liv som tonåring.

För tillfället har jag slagit ner rumpan på ett av alla Starbucks i Kensington, på en plats vid fönstret och utanför går vägen upp mot Notting Hill. En sån där stund där jag sitter och glor på alla människor, alla bilar och röda dubbeldäckare som svischar förbi utanför. Det är en vacker stad jag bor i, en extremt vacker stad och jag kan inte förstå hur jag ska kunna lämna detta. Hur jag ska kunna återgå till en vardag i Sverige, i Västerås. Ju mer jag tänker på det, desto mer omöjligt känns det.

Värmen har återvänt och jag läste i Metro att två veckors "sista sommarvärme" är på väg mot London och det känns för härligt innan hösten kommer.

Jag önskar nästan att alla kunde bo här och få ta del av den här vackra staden och allt den har att erbjuda. Jag har aldrig känt mig så inspirerad som nu - av människorna här, av alla fina byggnader, av allt. För här finns allt. Människor från världens alla hörn, mat och byggnader och fina gränder och parker och lyxiga hus och hipsterkvarter och ja, allt. Och jag älskar det.