†

Det kommer förmodligen alltid snurra i mitt huvud. Det har det alltid gjort så varför skulle det helt plötsligt sluta. Men när man känner sådär att det blir för mycket, att man inte hinner njuta av livet för man har 40 kg på axlarna. Jag vill bara få slappna av och inte behöva tänka på en massa saker. Att den där att-göra-listan blir tom, och inte bara längre. Det är ju alltid nåt liksom. Samtidigt är jag glad över att jag har vart stark nog att lyckats bestämma mig om vissa saker, det gör ont som fan ja. Men det är samtidigt nödvändigt. Hade dock aldrig klarat det utan vissa guldkorn till vänner jag har. Bara lite kvällstankar, nu ska jag skriva en samhällsreflektion sen är jag KLAR med skolan.

Mös igår ute i hålan Irsta med fina vänner, bakade tårta och snackade skit. Satte upp kalendern i skolan också så nu är nedräkningen igång! Sov som en prinsessa hela natten innan jobb och idag med bästa Frida för första gången, wej! Sitter just nu och väntar på att Malvina ska hämta upp mig sen blir det roadtrip med tjejerna. tackade ja till jobb 13-22 imorgon, ångrar mig redan...

Igår kväll: jobb idag: skola och arbetsintervju på 4 minuter och kalendermålning för fullt. Mästerverket är färdigt och redo att hängas upp!! Blir tårögd. Fredag imorgon och i helgen vankas grillmys och jobb!

Jag vet inte vem jag är. Vem jag borde vara. Jag vill våga så mycket och jag vill vara sådär säker att jag bara vet. Men jag har inte hittat det som känns rätt än, inget jag brinner sådär extra mycket för. Så vad gör man då? När alla andra vet att de ska söka polishögskolan om ett år eller två, de vet att de vill åka över atlanten och jobba med barn och de vet att de vill jobba med att stärka kvinnors roll. När alla andra vet allt det där och mitt i allt står jag och vet ingenting. Om en månad ska jag stå och hoppa och skrika av lycka över att 12 år i skolan är slut. Samtidigt är det 12 år av extrem trygghet, 12 år av att någon annan har planerat allt för mig. Rutiner kommer inte längre att finnas och ingen kommer att säga "befinn dig på den här platsen den och den tiden" varje dag i ett års tid. Det är en läskig tanke. Att jag ska styra över mitt liv och inte bara det, jag ska ta en massa ansvar också. Försörja mig själv, så småning om. Flytta hemifrån. Vara min egen förälder kan man säga. MEN HALLÅ jag är ju fortfarande barn, jag vet ingenting. Hur betalar man en räkning? Vad är hemförsäkring? Hur gör man?! och jag är så rädd att allt ska gå åt helvete. Att jag ska göra fel och att tiden bara rinner iväg och jag blir olycklig och ensam. De är mina absolut största rädslor här i livet. Och jag vet verkligen inte hur jag ska tackla dem. All den där rädslan och ångesten och lite paniken, allt detta blandat men den extrema lyckan över att faktiskt vara klar, finitio, done med skolan. Två motpoler och jag vet inte riktigt vilken sida jag ska ställa mig på.